Nummer.se
3 november 2008
Malin Hellkvist Sellén infriar alla förväntningar och mer än så när hennes nya dansbandsinspirerade dansperformanceverk har premiär på Kilen i Stockholm. Rosa löften håller ärligt allt härligt som titeln lovar.
Som när du tittat en stund på ett starkt ljussken och konturerna av det sedan sitter kvar i ögonen oavsett om du tittar bort eller till och med blundar. Sådana avtryck lämnar Rosa löften.
Den bränner sig inte bara fast på näthinnan med sin rosaglittrande bubbelgumsmjuka estetik – solodansande Marianne Kjaersund borde kunna bjuda upp vem som helst i sin lätt draperade ljusrosa t-shirt, vickande rosa chinoshäck, sprayglittrande lockar och blonda mustasch. Nej, även dess musik sätter sig på hjärnan – mjukbuggande komp till nasalt vibrato om längtan, hjärta, smärta och vackra ögon får fullt genomslag också hos den som inte följer Dansbandskampen på SVT. Och dess rörelser kittlar i min egen kropp, dess känslor vill spränga mitt hjärta.
Med sockerdricka i blodet, en salt tår i ögonvrån och huvudet knakande av tankar konstaterar jag att det verkligen inte är all svensk modern dans som är så tydligt politisk och filosofisk på detta sinnligt fysiska och känslomässiga vis. Och utan att göra en grej av att vara ”både och” eller ”omfatta motsatser”. Vadå för motsatser? Malin Hellkvist Sellén har bara hittat sitt perfekta konstuttryck för att diskutera genusfrågor och kroppspolitik.
Hon reser genom olika kulturella sfärer med sitt koreografiska kroppsspråk – vad är queer i den här kontexten? Och resan lämnar spår. I Rosa löftens bredbenta gång, brett utsträckta armar och öppna sökande handflator skymtar en av mellanstadiediscokillarna från Dom ger tanken kropp, som mognade i Bättre folk och nu fått med sig en air av det extatiskt uppfyllda i En kristen kväll.
Dansbandsflörten är inte ironisk. Inte en finkulturens tillfälliga lek med fulkulturen, eller en klapp-på-huvudet-uppvärdering av ett mainstreamuttryck. När Hellkvist Sellén den här gången placerar sin undersökning i den svenska dansbandskulturen, ”dekonstruerar foxtrot och bugg” och plockar upp genusidentitet, svärta och ensamhet, längtan och rosaskimrande drömmar, skapar hon med genuint intresse, allvarlig humor och uppriktig kärlek ett helt nytt verk som inte bryr sig om kulturhierarkier. Några gånger känns det som om världen stannar upp.
Rosa löften håller allt den lovar. Och mer därtill.
MAINA ARVAS