Nummer 29 april 2010
Malin Hellkvist Selléns publik älskar henne. Paradoxalt nog tar det udden av Inom rimliga gränser. Eftersom man väntar sig vanliga människor som dansar fuldans blir man inte provocerad av de gränser som sprängs. Ändå är verket viktigt, tycker Nummers Liv Landell Major.
För många år sedan råkade jag gå på ett gästspel med en Londonbaserad dansgrupp. Nyklassisk och modern dans stod på programmet, som började snyggt med att en vältränad man slog en krigarpose i motljus. Sedan blev det bara pinsamt. Killen kunde nämligen inte dansa. Med gravallvarlig min struttade han runt och härmade balett med orena linjer. Och hemskare blev det. Ingen i den stolta gruppen kunde dansa. Min kompis och jag fnissade hysteriskt under applåderna medan arrangören hade panikångest i kulisserna.
Jag kommer att tänka på den Londongruppen när jag ser Malin Hellkvist Selléns nya föreställning Inom rimliga gränser. Idén är just att synliggöra personer utan danserfarenhet. Fyra så kallade vanliga människor gör två professionella dansare sällskap i ett verk vars språk bygger på improvisation. Det är passgång, stela nackar, krokiga fötter, silly walks, fingerlekar och en hel rad innovativa lyft.
Skillnaden mellan Londongruppen och Hellkvist Selléns dansare är, förutom graden av självinsikt, att publiken är med på noterna. Vi vet vad vi får, och åtminstone jag går in för att utforska vad som händer när man släpper upp oskolade kroppar i ramljuset. Det är intressant. Jag blir varken provocerad eller generad av att se dessa vitklädda Malindansare hårdfokusera på ”fuldans”. Förmodligen hade jag accepterat om de försökte dansa balett också, eftersom jag vet att avsändaren är en nytänkande koreograf.
Men visst är Inom rimliga gränser något nytt. För även om publiken är välvilligt inställd så kvarstår det faktum att Malin Hellkvist Sellén problematiserar det diffusa, uttjatade begreppet kvalitet. Varför är det till exempel så att vi skrattar omslutande när Gunnar Ekman galopperar lite… töntigt? Okej, Hellkvist Sellén är alltid liksom lågmält rolig. Med Inom rimliga gränser blir publikens behov att koppla samma ”orena” linjer med humor tydligt. Får vi inte göra det blir vi generade. Jag är glad åt att Hellkvist Sellén sätter fingret på det fenomenet.
Helheten är prövande och känns efter femtio minuter en aning tom. Jag går helt enkelt inte igång på att man bara vänder och vrider på rörelsespråket. Men så knyter Hellkvist Sellén ihop säcken med en fantastisk line up. Att berätta mer känns som att avslöja slutet på en deckare, så jag låter bli. Gå och se Inom rimliga gränser i stället!
LIV LANDELL MAJOR