Svenska Dagbladet 22 november 2006
Aldrig förr under en paus på Dansens Hus har jag varit med om att publiken testjuckar samtidigt som den visslar Scorpions Wind of changes. Det hände i måndags. För Bättre folk, Malin Hellkvist Selléns nya föreställning framarbetad under hennes tid som residenskoreograf i Dansnät Sverige, Umeå är medryckande. Inledningsvis testar Marianne Kjaersund olika gångstilar, alla mer eller mindre macho. Utöver manlighet är hon iklädd glansiga sportshorts, vita sockor instuckna i loafers och tunn mustasch.
Denna ”sheman” får sällskap av tre gelikar som tuppar sig tills de hittar varsitt karaktäristiskt – och karikatyristiskt – kroppsspråk. Inom kort är gruppen djupt engagerad i en tävlan om det coolaste jucket. Och lika allvarsamt som dansarna skickar höftrullande utmaningar mellan varandra, lika mycket skrattar publiken. I Bättre folk utvecklar Hellkvist Sellén jucken till en ny koreografisk genre. Eller, som någon imponerat utbrister: ”Vilken jävla stjärtföring!”
Pumpandet pågår först i tystnad. Så tar en räcka monsterhits från tidigt 1990-tal vid. Rythm is a dancer av Snap och Culture Beats Mr Vain letar sig fram ur glömskan, där de låg så bra, och plötsligt är de malplacerade androgynerna läskigt igenkännbara grabbar på disco.Musiken vill aldrig tystna och när musikchocken lagt sig finns utrymme för frågor om maktens och könens gränsland: Finns det till exempel ett kvinnligt och ett manligt sätt att jucka? Vem har bestämt det?
När första akten landar i Wind of changes får musiken tala högt medan dansarna inte gör mycket mer än att vissla. Det är skönt att koreografen skippar lättvunna poänger och efter paus är det inte heller det uppenbara, omvänt könsbyte, som väntar. Istället dekonstrueras hoppet. Med det menas upp-i-luften-hoppet.
I gröna tights framför ett furuplank kämpar machomännen sig svettiga med att undvika allt vad fart och höjd heter. Med tunga dunsar och stela knän erbjuder de istället ett otal av varianter av ansats och landning. Det ser så galet ut att skrattet får min ögon att tåras. Dansarna förtjänar en särskild eloge för denna nedbrytning av grace, kombinerat med ett fysiskt maraton.
För tre år sedan skrev jag om Dom ger tanken kropp att Hellkvist Sellén planterat ett kaxigt frö. Sedan dess har hon gjort mycket bra, men nu står hon i full blom.
LISA BODA