Det tar ungefär en kvart för dansaren Pernille Holden att förflytta sig från den ena änden av scenen till den andra. Hennes lilla skugga rör sig långsamt över den vita dansmattan. Och själva entrén är avig. Ett par fötter, en bakdel som backar in på alla fyra och omsorgsfullt skjuter sig framåt steg för steg.
Dansens hus inleder vårsäsongen med ett nytt verk av Hagar Malin Hellkvist Sellén, en koreograf som under sina drygt tjugo i yrket låtit research och långa processer kring ett tema föregå själva premiären. Det har ofta lett till intressanta verk där man kan få syn på vår undanskymda historia, med ett queerperspektiv som också suddar ut gränsen mellan fin- och folklig kultur. Hellkvist Sellén vidgar dansbegreppet och även, sympatiskt, idén om konstnärsrollen och konstens mening.
Solot ”Tiden det tar” är som ett eftertryckligt motstånd mot vår otåliga, snabbkonsumerande samtid där informationsöverflödet får oss att jaga kickar och tappa koncentrationsförmågan.
Publiken blir vittnen till ett slags skapelseakt i realtid. Pernille Holden – som tidigare medverkat i Hellkvist Selléns verk ”Flottarkärlek”, ”Kvinnor och skog” och ”Bättre folk” – är så närvarande som någon kan vara som tycks upptäcka rörelsen och trevande pröva vart den leder.
När hennes lite krumma gestalt äntligen reser sig upp sätter musiken igång. En elektronisk puls ekar vagt till en början medan Holden kniper ihop ögonen, som vore ljuset störande. Kroppen lutar märkligt bakåt, balanspunkten är inte given. Axlarna rycker allt häftigare; det som liknade hicka blir till en kraftfull, egensinnigt rytmisk dans där Holdens upplyfta armar och böjliga torso euforiskt attackerar luften.
Som kontrast stillnar allt. Men i en ny sekvens prövar hon en framåtkastande rörelse om och om igen. Helheten hade kunnat bli monoton eller inåtvänd, men Holden är en dansare som fångar betraktaren med sin totala kontroll över alla impulser som verkar uppstå i stunden, och inte minst ett mycket uttrycksfullt ansikte där varje skiftning i kroppen avspeglas.
Till slut föds en ny sorts ballerina fram till pianotoner som gör atmosfären svärmisk. Helt utan ironi dansar hon på halvtå, med svepande armar och försiktiga rotationer. Det är något på en gång intensivt och skört över denna erövring av rum och form, ännu inte färdig. Det får ta tid. Så blir det här solot till slut en poetisk, ömsint betraktelse över skönheten i det irrationella.
”Tiden det tar” gästar Dansstationen i Malmö 2/2.
Anna Ångström