Dansarna Pernille Holdens och Marianne Kjærsunds friluftsklädda kroppar med förstärkta byxknän och terrängsanpassade skor är det enda som antyder skogens närvaro i ”Kvinnor och skog”. Eller snarare frånvaro. Det vi bevittnar är en elegi över något som en gång var.
Dansarna befinner sig framför allt på marknivå där Kjærsund kämpar för att bära upp Holdens avslappnade, liksom bortdomnade, kropp. Hon kryper in under den, låter den rulla över sig och låter dess huvud vila på hennes utsträckta fot innan rollerna blir ombytta och Holden den bärande.
De ömsinta men, i sin utdragenhet, allt mer ansträngda försöken att få den andre på fötter för tankarna till skogens allt mer akuta behov av räddning. I Sverige finns knappt någon naturskog kvar och den biologiska mångfalden minskar drastiskt. Är det sorgen som förlamar eller vår ovilja att inse allvaret?
Inledningsvis ackompanjeras dansarna enbart av gnisslet från deras rejäla gummisulor och allt häftigare andhämtning. Men långsamt smyger sig Cicely Irvines musik in och förstärker det sakrala i deras sällsamma samspel. Ett samspel där publiken är en central del.
När de högtidligt förser oss med varsitt barr – kanske det allra sista? – placeras mitt omsorgsfullt längs med min livslinje. När jag kupar handen ser jag det inte mer.
Med sin stillsamt koncentrerade koreografi sätter Hagar Malin Hellkvist Sellén fokus på en av våra mest brännande samhällsfrågor. Det är en avskedsritual som är lika sorgsen som den är vacker.