nr 4 2013
Hur skriver man koreografi? Går det överhuvudtaget? Att dansen skulle vara en lika tyst som flyktig konstform och utövarna ordlösa instrument som inte låter sig fångas av bokstäver, är en seglivad föreställning med rötter i den klassiska balettens hierarkiska tränings disciplin. Moderna koreografer brukar tvärtom ha ett starkt behov av att formulera sig verbalt. Hos många som arbetar konceptuellt kan orden till och med överskugga rörelsen, men det verbala intresset har hittills inte satt stora spår i litteraturutgivningen. Det som skrivs brukar heller inte göra stort väsen av sig. Den nya publikationen “Malin Hellkvist Sellén VERK 2003-2010 – Texter av Hanna Wilde” (kan beställas via www.malinhellkvistsellen.se) är med sin strama och anspåkslösa yttre framtoning ett exempel på det.
För koreografen Malin Hellkvist Sellén börjar skapandet av ett verk i det verbala. Det skrivna och talade är centralt i hela hennes process. Från förarbetet, via tillblivandet på scen ändå till det avslutande mötet med publiken. I “Pågående”, hösten 2012, drev hon det till sin spets. Verket bestod av ett lågmält samtal mellan koreografen själv och vännen/kollegan Minna Elif Wendin.
Queerfeministisk berättelse
Hellkvist Sellén har närt en önskan om att se sina verk i text. “Som dokumentation, som en del i ett större samtal, som en teoretisering och kontextualisering” skriver hon i förordet till boken. Hon bjöd in Hanna Wilde, genusvetare, curator, producent och skribent, att skriva om sex verk tillkomma under åren 2003-2010. Det feministiska och queera perspektivet förenar koreografen och skribenten.
De verk som boken omfattar är “Dom ger tanken kropp” (2003), “Kung Kristina” (2005), “Bättre folk” (2006), “En kristen kväll” (2008) och “Inom rimliga gränser” (2010). Wildes arbetsmetod har gått ut på att se videoinspelningar av verken och ta del av hur det mottogs, innan hon samtalade med koreografen. De texter som hon sedan formulerat är mera egna läsningar av verken utifrån ett bestämt perpektiv än objektiv utsagor om dem, framhåller Wilde: “Det handlar om att skapa ett queerfeministisk berättelse om det koreografiska arbete Malin bedrivit mellan åren 2003 och 2010.”
Det är därmed inte förvånande att det, särskilt inledningsvis, mer är tolkningar och bakgrundsintentioner än själva koreografin som läsaren möter. Wilde bjuder på kunniga och förvisso intressenta djupdykningar i queerteorier och -resonemang, men kopplingarna till de koreografier som skulle vara bokens kärna blir ofta avslägsna. Eller är det helt enkelt så att Hellkvist Selléns koreografier består av själva tankarna? Och det är därför det verbala uttrycket är så viktigt för henne. Men vad är det i så fall som händer på scen?
Med gnagande irritation inställer sig den frågan under min läsning av “Dom ger tanken kropp” och “Kung Kristina”. Hur ser det ut? Vad händer? Det vill jag veta i förhållande till de tankegrunder som Wilde beskriver som utgångspunkt för koreografin. Laborerandet med nakenheten, som författaren diskuterar i “Dom ger tanken kropp”, tolkas mer än visas som det faktiska skeendet på scenen.
Men det tar sig. Redan i “Kung Kristina” blir återgivandet av av- och påklädandet ett synliggörande av hur koreografin bär koreografens tankar.
Som en katekes
Avsnittet om “En kristen kväll” börjar med en ren programförklaring. Sedan övergår texten till att applicera ett antal teoretiska resonemang på Hellkvist Selléns tankat, snarare än på koreografin. Ett uttvecklande av läran, ungefär som Kristi förklaring, skulle hjälpa forna tiders konfirmander att förstå katekesen.
I “Rosa löften” har Wilde fått upp blicken för det som händer i rummet, på scen. Lödigheten är en annan, som läsare kommer jag i direktkontakt med verket, inte bara avsikterna. Texten återger hur tanken får ett fysiskt avtryck. Här ryms också ett stort parti om heteronormativitet – “Rosa löften hämtar inspiration i dansbandmusiken och -miljön – och hur “queera läckage inte bara stör den normativa ordningen, det skapar också möjligheter för parallella och konkurrerande tolkningar, för så kallade queera läsningar.” Precis som konst i sig öppnar andra perspektiv än de slentrianmässigt förutfattade.
Hanna Wildes framställning bjuder ett visst motstånd, mer än inte svårtillgänglig. Och hon vinner som sagt i längden.
Malin Hellkvist Sellén arbeter som koreograf utifrån en tydlig ambition att bryta traditionella mönster för koreografi och dans. Att ge publiken möjlighet att uppleva verken via text är en vällovlig tanke, ett sätt att öka livslängden. Både för den som har sett verken live och den som har missat dem – spelltillfällena för modern koreografi är alltför få. Varaktigheten hos dans som text ger också utökade möjligheter för diskussion och det behöver danskonsten, oavsett om den är verbalt baserad eller ej.
Lis Hellström Sveningson