Recension av Anna Håkansson i Dagens Nyheter om »Flottarkärlek«.
Bland uppkavlade ärmar, vadarstövlar och machismo undersöker Hagar Malin Hellkvist Sellén den homosociala flottarvärlden och finner en återhållen längtan.
Utan historien får vi en fattigare framtid konstaterar berättarrösten i koreografen Hagar Malin Hellkvist Selléns ”Flottarkärlek” med undertiteln ”en rörelsens minnesruna”. Efter att tidigare ha skapat queera omläsningar av andra historiska homosociala miljöer, som den bland missionerande kvinnor i början av 1900-talet, har turen nu kommit till flottarna. Dessa dödsföraktande män som, med ständigt rullande timmerstockar under sina fötter, forslade det virke som byggde upp det nyindustrialiserade Sverige.
Dansarna Marianne Kjærsund, Marcus Baldemar och Pernille Holden bokstavligen stövlar in på scen. Med sina uppkavlade skjortärmar, vadarstövlar och sammanbitna uppsyn förkroppsligar de den machismo vi förknippar flottararbetet med. Men när de i sega kliv rör sig runt i rummet och söker våra blickar är det inte ett manligt kodat allvar vi ser, utan en återhållen längtan. Ett sug.
Utöver sina egna, allt tyngre, andetag ackompanjeras dansarna av en mjuk norrländsk berättarröst. I perfekt avvägning mellan dokumentär detaljrikedom och lyrisk förhöjning vittnar den om flottarlivets skönhet. En skönhet som bidrog till den enorma koncentration arbetet krävde.
Just koncentration präglar också Hellkvist Selléns koreografi. Med mimisk precision griper dansarna efter imaginära båtshakar och trästockar som balanseras på och släpas över scenen.
Vi som sitter runt omkring dem blir inte bara publik vars betraktande bidrar till objektifieringen av deras allt svettigare kroppar, utan utgör också egna kroppar att ta spjärn emot och finna stöd i.
Med jämna mellanrum sträcks dansarnas armar upp i luften, som för att återfå balansen. Den manlighet som spelas upp är en snubbelakt där de intensiva solonumren bland forsens virvlar avbryts av plötsliga snedsteg. Längtan efter ett närmande och gränsöverskridande tar över. Först i form av ett uppfångande av de andras kroppar som stagar upp när tröttheten blir övermäktig, sedan i ett allt tydligare sexuellt samspel där skrev trycks mot skrev, bröst mot bröst.
Händer trevar innanför och griper om vadarstövelskaft och dansarnas andhämtning blandas med ljudet av gummi som gnids mot gummi. Det är scenisk erotik när den är som bäst. När stillheten ersätter den tidigare så koncentrerade anspänningen får vi också en glimt av en verklighet som kan bli vår om vi faktiskt släpper in den.
Anna Håkansson | Dagens Nyheter
5 dec 2019