Svenska Dagbladet 22 december 2006
Just när 2006 ligger i dödsryckningar och hjärncellerna ställt in sig på jullov, rycks man ur halvdvalan av Malin Hellkvist Sellén och hennes medarbetare Kristiina Viiala, Kristine Slettevold och Johan Thelander. Under rubriken Principerna delar de ut frågor till publiken på Weld, Norrtullsgatan 7 i Stockholm.
Vad är koreografi? Lyder kuggfrågan från det pappersklädda scenrummet över vars syrenlila dansmatta först en liten armé av lika lila overaller formar sig till avskalade strukturer som absolut kan definieras som koreografisk komposition: att sitta, gå, stå, ligga med olika placeringar i rummet.
Efter den torra ”dansen” bjuds publiken in till ett samtal, där några av de frågor som ensemblen ställt sig inför ”verket om verket” också riktas mot oss.
Även om det går lite trög att klargöra definitioner – vilket kanske inte ens är syftet – så är det rätt stimulerande att bryta upp gängse föreställningar om var gränsen går mellan dansare, koreograf, verk och process går. Om inte annat speglar samtalet dansvärldens egna behov av den här sortens diskussioner – och att få syn på sina konventioner.
Efter Hellkvist Sellén & Co:s sanslöst genomborrande genomlysning av genus, kropp och maktuttryck i Bättre folk, som fick urpremiär i november, är man förstås nyfiken på vilka frågor som nu kan komma upp.
Publiken får som stimulans även ett papper med ensemblens intill meningslös generalisering nedkokade ordlista (koreografi=struktur/ -er där rörelse ingår) samt penna för egna anteckningar. Till det intressantaste som sägs hör förhållandet mellan koreograf och dansare; den sistnämnda är ju i samtidsdansen oftast medskapare och inte bara uttolkare av givna rörelser. Johan Thelander berättar att i Belgien hade han som dansare kontraktstermen ”koreografisk konstnär”, alltså ett slags upphovsman.
Principerna väcker till sin form även frågor som: Varför först göra ett färdigt verk och sedan desarmera sitt påstående? Och vilka riktar sig detta till? ”offentligheten” var första kvällen huvudsakligen danslivets inre krets. Men även om man kan diskutera principerna för principerna, är det befriande att höra Hellkvist Sellén bena upp komplicerade spörsmål med bibehållen skärpa.
Kanske behöver dansens ibland uppfinna hjulet på nytt för att se om det rullar. Själva termen koreografi myntades kring 1700 ur grekiskans choreia (dans) och graphein (skriva), när dans började noteras. Men idag har begreppet vidgats, vilket Principerna visar.
Bakom denna strävan att söka definiera dansens terminologi anar man en intressant fortsättning. En diskussion om konstarten och konstnärsrollen. Ett frö att så.
ANNA ÅNGSTRÖM