Svenska Dagbladet 1 november 2008
Malin Hellkvist Selléns koreografiska undersökningar är som en fysisk kommentar till diskussionen om huruvida det alls är giltigt att dela in kulturella uttryck i högt och lågt, folkligt och fint.
Hon borrar sig förbi ytan i hötorgskonstens gråtande barn, discodans, frireligiösa sånger och andra folkkära fenomen som hamnar utanför den ”seriösa” kulturens rum men likväl bygger på egna starka normer.
Nu har hon riktat in sig på dansbandskulturen – samtidigt som SVT har fått upp ögonen för den. Och av denna ofta hånade men ack så levande kulturform skapar hon en koncentrerad föreställning som både utmanar (köns)stereotyper och får oss att lyssna på texterna. Det är mycket hjärta och smärta hos Lasse Stefanz, Wahlströms, Mona G:s och Thorleifs.
Men det klichéartade blir här ett slags sanning. Rosa löften färgas inte av simpel ironi, vilket man först tror inför anblicken av det mjukrosa taket över Kilens scen, utan snarare av nordiskt vemod och evig kärlekslängtan – men också av kraften i musiken och dansen.
Att göra ett solo kan förefalla märkligt då dansbandsmusik är förknippat med pardans. Men det förstärker ensamhetskänslan som kan prägla vilken danskväll som helst och tydliggör också temat kropp, identitet och sexualitet.
Dansaren Marianne Kjaersund äger scenen med sin uttrycksfulla plastik. Hon är både man och kvinna, sjungande bandmedlem och gud på dansgolvet. Mustaschen, polisongerna och den lite kutiga ryggen är kvar från discoshowen Bättre folk (2006), men nu är rollfiguren androgynt skrudad i rosa: fintopp, byxor, nagellack och läppstift, som bättras på under kaffepauserna. Håret är ondulerat i en glittrande frisyr för dansbandsproffs av bägge könen.
Det här är en danskväll som framför allt handlar om känslor och samtidigt dekonstruerar buggens och foxtrottens enkla fyrtakter. Koreografin utgår från ett begränsat material av grundsteg, som påverkas av musikens stämningar. Glada låtar sprider dansen över hela rummet medan melankolin fångar in kroppen i väntande vädjan.
De rullande höfterna återkommer från Bättre folk, men har inte samma utmanande sexuella laddning. Om discodansen släppte fram det stora egot, är dansbandsvarianten mer avlyssnande.
Ljuset är kongenial partner i pendlingen mellan hopp och förtvivlan, eufori och resignation. Ibland tystnar musiken och i vakuumet pågår dansen som av egen kraft. Till slut söker Kjaersund vår blick med en ros i handen till tonerna av Thorleifs En dag i juni, som handlar om att blommor dör.
Vem bestämmer hur vi ska känna och vad som är god smak, manligt och kvinnligt? Rosa löften väcker frågor och ljuva leenden. Hellkvist Sellén infriar sina kroppspolitiska löften även om hon suger väl länge på denna goda karamell.
ANNA ÅNGSTRÖM