Kroppsarbetets slit och sensualism hyllas i ”Flottarkärlek”. Hagar Malin Hellkvist Sellén djupdyker i historien och gör den till fysisk poesi.
Fysiskt arbete och lackande svett, vårens häftiga rus – frihet, fara, frestelser. Ja, när koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén och hennes tre totalkoncentrerade och hängivna dansare Marianne Kjærsund, Marcus Baldemar och Pernille Holden iscensätter ett norrländskt arbetararv är det nästan så att man själv känner hur stockarna rullar under fötterna och hur kroppen tar spjärn för att få kraft att med båtshaken manövrera timret som obevekligt rör sig i vattnets virvlar.
”Flottarkärlek” är ytterligare ett kapitel i Hellkvist Selléns konsekventa, långsamt processade forskning i vårt nära förflutna, med fokus på marginaliserade fenomen. Hon har länge rört sig bort från urban, hipp (elit)kultur och intresserat sig för dansband, hötorgskonst och kristna kroppar. Under senare år har hon gjort research i specifika, historiska ämnen – med en egen queer twist. ”Missionären” kom 2016, en laddad duett om kvinnokamp, tro och förbjuden kärlek, därpå kom ”Parveln” om litteraturkritikern Klara Johanson.
Det nya verket, som turnerar i Dansnät Sverige, är en tvåaktare som hyllar kroppsarbetets hårda slit, skönhet och sensualism. Publiken sitter på enkla träbänkar runt scengolvet, målat som vatten. Det är lite Vilda västern över de tre androgyna dansarna som tungt vankar omkring i höga gummistövlar, jeans och skjorta. En voice over berättar livfullt om flottarnas villkor medan trion utför ett alltmer påtagligt arbete: de balansera på, baxar och drar stockarna. Andetagen blir rytm. En utmattad, kollapsande kamrat behöver stöd. Livet är skört.
Att bryta förloppet med en paus känns lite onödigt, men dansarna behöver kanske vila inför andra aktens intensiva klimax. Naturens vildhet har flyttat in i kropparna, som vacklar runt utan kontroll. De dras till varandra, ansikte gnuggas mot ansikte, höft mot rygg. Med stadiga grepp i stövelkanterna bildar trion en enda organism. Det hårda arbetet lämnar avtryck i de erotiska turerna. Kropp och stock är nästan utbytbara.
Slutet är oerhört vackert – en glödande stund av njutning och vila, munspel och gemenskap. Nog finns det drag av romantik och idealisering i ”Flottarkärlek”, men det är likväl en egensinnig och poetisk påminnelse om att arbete kan vara dans, och att vår tids gymkultur är ganska fattig.
Spelas på Turteatern i Stockholm 4–8/12 2019.
Anna Ångström / Svenska Dagbladet
15 nov 2019