Svenska Dagbladet, 29 april 2010
I Malin Hellkvist Selléns dansundersökningar står kropp, politik och estetik i centrum. I En kristen kväll (2008) undersöktes kropp och identitet i relation till det svenska kristna kulturarvet och i Rosa löften (2008) till dansbandskulturen. I det nya verket Inom rimliga gränser är det danskonsten och dess konventioner som ligger under luppen. Samtidigt blir dansens strävande efter perfektion till en tidsspegel för en samhällsanda, som Hellkvist Sellén och dansarna skapar en motbild till.
Truppen består av de professionella dansarna Rebecca Chentinell och Ludde Hagberg och fyra oprofessionella, de sistnämnda med skilda bakgrunder, villkor och förhållande till kroppsrörelse. De uppträder på en vit rektangulär scenyta, i vita träningskläder. Föreställningen inleds med en uppvärmningslek; en av dansarna tar initiativ till att gå fram och inleda en konversation med en av de andra.
De parvisa konversationerna utvecklas till förfrågningar om hjälp med rörelser som inte går att klara av ensam. Med djupt allvar beskriver respektive lyssnar dansarna och hjälper sedan varandra, till exempel som ankare kring den andres fötter eller genom att dra i partnerns armar, så att hon når ned till golvet bredvid rullstolen hon sitter i.
Dessa uppfinningsrika, underliga pas des deuxer bryts upp och dansarna rör sig i individuella mönster, utförda med full insats som om uttrycken kom från deras innersta. Flöde, funktion och omfång i sekvenserna hindras av en fot som släpas, ben som korsas och fotsulor som daskar i golvet, som om kroppsdelarna motverkade varandra.
Rörelserna ser ut att födas i stundens ingivelse, utan tanke framåt. Det finns ingen progression, endast några variationer i intensitet och tempo. Enstaka inslag av musik ändrar också rörelsekvaliteterna något. På slutet står dansarna i rad och sjunger ”are we human or are we dancers”. Det blir en smula övertydligt men understryker samtidigt den varma humor som präglar hela föreställningen.
Man får en känsla av att bevittna en laborativ process som föder funderingar kring konventioner och var gränserna går. För konventionella dansrörelser kan vara precis lika konstiga och ofunktionella som de som utförs här. Föreställningen ifrågasätter skönhetsuttryck och vänder på gängse innebörder: Perfektion kanske inte är det skönaste, utan engagemanget och modet att våga satsa.
BIRGITTA JOHANSSON